The Damned

Så fortsätter vardagen som vanligt för de flesta denna den fattigaste månaden på året som det ju påstås vara. Själv tycker jag inte att den brukar vara direkt sämre på det viset än någon annan månad. Men det är ju olika. Vi dansade ut julen på torget i Smålandsstenar dagen innan Tjugondedag Jul med Knutsdans, ringdans, långdans och sång. Barnen fick godis enligt traditionell julgransplundring dock lite annorlunda koncept. Tack Smålandsstenars Samhällsförening för detta evenemang! Ung som gammal samlades och hade trevligt, ja, till och med fru Håkansson deltog i både sång och dans.

 

I måndags var jag hos tandläkaren igen och denna gång var det dags att gallra lite bland gaddarna i truten. Jag har så gott om tänder så det gör inget. Det går helt enkelt inte att reglera tänderna utan att man tar bort en i underkäken, ty det blir för trångt annars. Jag sa till tandläkaren:

- Ni kan ju alltid skänka tanden till bättre behövande.

- Det begriper du väl att man inte kan donera tänder till andra, svarade tandläkaren.

- Det var ett skämt.

- Det var ett tämligen tandlöst skämt! Jag håller mig för skratt och fortsätter:

- Ja, efter detta ingrepp så är man ju inte direkt på bettet! *ridå tack!*

 

Nej, denna konversation hos tandläkaren har inte ägt rum, utan är endast ett resultat av min kassa humor som blivit föremål för denna blogg. Idag ska jag till odontologen i Värnamo för att sätta tillbaka bågen i käften och på fredag ska jag ta bort stygnet efter tanddragningen. Hade man haft poängsystem hos tandläkaren så hade jag förmodligen snart haft en fin kupong i näven så mycket som jag ränner där i tid och otid. Hoppas att det blir bra i slutändan.

 

Surdegsbaket blev faktiskt en succé! Sist jag bakade surdegsbröd var nog för flera år sedan. Min erfarenhet av tidigare försök i att baka surdegsbröd är inte jättebra. Att baka brödet i gjutjärnsgryta i ugnen gav ett fantastiskt fint bröd vill jag minnas, men fint mönster och sådär vackert gyllenbrun och lite sprucken skorpa. Skorpan ja... Den blev så stenhård att man riskerade att få skärsår i gommen och det hjälpte knappast att doppa den hårda skalken i kaffe. Nåväl, man lär väl sig förhoppningsvis av sina misstag så jag valde denna gång att istället hälla över den lösa degen i en långpanna, vilken jag förberett genom att klä in i bakplåtspapper. Därefter fick det hela stå och jäsa i 6-7 timmar. Sen var det ju bara att lyfta in hela plåten med dess innehåll i den varma ugnen. Resultatet blev som sagt perfekt, långt mycket bättre än jag tidigare vågat hoppas på. Så förunderligt att brödet kan bli så mjukt och fluffigt utan jäst och sådär lagom segt i kanterna. Till och med barnen älskar det! Jag skar upp brödet med hjälp av en pizza-slicer till lagom stora frallor eller "kusar" om man så vill. Fördelen med surdeg har jag fått lära, är att det har ett lågt glykemiskt index, det tillgodogörs bättre i magen och det är mer motståndskraftigt mot mögel på grund av sin syra. Jag skulle nog kunna införa surdegsbaket som rutin i vardagen. Det krävs lite planering och tålamod men nog ska väl det gå.

 

 

Nu sitter jag på jobbet och gör min sista natt innan praktiken sätter igång. Först blir det en vända till plugget så vi vet vad som förväntas av oss och vårt arbete. Självklart ska detta bli spännande och jag är tacksam för att Gislaveds kommun satsar så mycket på kompetensutveckling av sin personal. När jag tänker efter så har jag gått en väldig massa utbildningar parallellt med mitt arbete, till exempel gerontopsykiatri, palliativ vård, andra småkurser och nu denna utbildning som ger mig en ny titel. Alltid med stöd och uppmuntran från min arbetsgivare.